Veckans ord: Comeback

Ett urgulligt djur har dykt upp i skogen igen. En basketikon är tillbaka i högsta ligan. Och en komiker har laddat upp med nya skämt. Mina Benaissa presenterar Veckans ord. Det kan vara bland det gulligaste jag sett och den heter ganska exakt vad den är: mushjorten. Med sina stora blanka mörka ögon och sin lilla kropp. Korta mycket spinkiga ben. Vietnamesiska mushjorten Tragulus versicolor har sen 1990 varit uträknad, utdöd. Fram tills nu. Kameror har nämligen fångat den lilla skygga varelsen över 200 gånger i bergsskogen mellan Vietnam och Laos. Och i en tid då FN varnar för att en miljon arter riskerar att utrotas på grund av oss människor, så glittrar det självklart till i hjärtgropen vid åsynen av den lilla späda varelsen, som nu återupptäckts. Vi kan ju alltid stilla hoppas på liknande återkomster, även om det ser riktigt mörkt ut. Sporten däremot, den kryllar av comeback-historier. Vissa känns lite extra. I Dagens Nyheter läser jag om Nina Baresso, ett av våra allra största basketproffs. Även jag var basketspelare på 1990-talet, men inte som Nina Baresso. Hon blev nämligen stjärna. I intervju med tidningen berättar hon hur hon tog sig till och från träningarna själv under en särskilt mörk del av 90-talet. Hon sprang mellan lokaltrafiken och träningslokalen beredd att ducka  för att undvika lasermannens röda sikte. Hon trotsade sin rädsla, tog sig fram på och utanför plan, för hon älskade sin basket. Och det blev flera SM-guld och utlandskarriär. Nu, 44-år gammal gör hon också comeback i basketens högsta liga, i Alvik,  27 år efter debuten. Driven av vad som tycks vara ren lust. Hon kommer kanske inte vara snabbast på plan konstaterar hon. Men kanske kyligast och mest rutinerad. Glitterkonfetti och varmt välkommen tillbaka säger jag. Generellt, att välja att just komma tillbaka när man sagt hejdå, kräver sitt mod. Man vill väl ändå komma tillbaka som en ännu bättre version av sig själv? Eller som komikern Eddie Murphy, en av 1980-talets stora stjärnor,  uttrycker det i en intervju med New York Times nyligen:   "I'm still going to be what I was. And then some." "Jag kommer vara som jag en gång var. Fast ännu bättre. Appropå att han själv nu återvänder till både filmen och stand upen. I slutet av oktober släpptes den brett hyllade Netflix-komedin "Dolemite Is My Name", där Murphy spelar komikern  Rudy Ray Moore i 1970-talets Los Angeles. Han ska ha väntat på det rätta manuset. Det bästa manuset. Och sen bam, återvänt med en film som han själv uttrycker det påminner folk om att dom har tyckt om mig. Förövrigt dyker han i december också upp i Saturday Night som programledare, första gången sen 194. Hoppas det blir vad han föreställt sig, att återvända. Allt det här, en motsägelse i vår tid, att det kanske finns fler chanser. Att  inte vara rökt, borta, glömd, bortglömd. Att stå med foten i dörren. Att säga välkommen tillbaka till sig själv. Och för oss som någon gång varit bra, men nu inte är lika bra: det kanske bara är att återkomma? Lite senare. Med lite mindre att förlora. Mina Benaissa [email protected]