Ulf Lundell – vår tids nationalskald

Ulf Lundell är dubbelt aktuell med boken "Vardagar 2", en fragmentarisk dagbok, och skivan "Tranorna kommer". Mikael Timm läser, lyssnar och hittar en nationalskald. Sedan debuten 1975 med skivan "Vargmåne" har Ulf Lundell givit ut ett 30-tal skivor, ett 20-tal prosaböcker, plus flera diktsamlingar och sex pjäser. Dessutom är han verksam som målare. En allmänt känd och uppskattad poet, som mer än andra anses företräda nationella värden. Så definierar Nationalencyklopedin en nationalskald. Och det är väl vad Ulf Lundell är. Inte bara för enstaka verk som Öppna Landskap. Nej, det finns kriterier för att en författare skall kunna kallas nationalskald. Hen måste vara allvarlig. Ironiska postmodernister blir inte nationalskalder. Hens ord skall vara begripliga, möjliga att känna igen sig i. Framförallt måste en nationalskalds verk rymma Nationen. En nationalskald är en slags flyttbar staty. Landet. Tiden, Läsaren och Författaren måste röra sig i samma takt och i samma riktning. En samåkning genom tiden så att statyn står på rätt plats vid rätt tillfälle. Lundell uppfyller dessa krav. Rytmen, tiden och landet finns i hans ord och musik. Och så uppfyller han ett annat viktigt krav på en nationalskald: man måste kunna få syn på författaren bakom verket. Lundells synlighet kan ingen klaga på. Från de första slängiga intervjuerna på 70-talet. Över alla djupintervjuer, klippböcker, bilder och filmer från turnéer och privatliv. Till de senaste årens tillbakablickande intervju-gnäll. Rätt långt från hur det började. Jag minns ett franskt litteraturseminarium året efter att "Jack" kommit ut. De franska kritikerna undrade vilka svenska böcker som varit viktiga 1976. Jag svarade Jack och möttes av frågande blickar. Vadå Jacques? Ja, ja, sade en äldre svensk litteraturvetare. Det är en bok som sålt mycket men inte betyder något som litteratur. Den behöver vi inte prata om. Och så gick man vidare till viktigare författare. Nå, Lundell blev inte nationalskald för att han skriver bättre än andra som skrev på 70-talet. Och inte för att ha hållit den ungdomliga entusiasmen uppe. Nej, han är nationalskald för att han bevarat rytmen men ändrat tonfallet. Om Lundell debuterade som livsnjutare har han sedermera gjort gnället till en genre. Vilket är en prestation och dessutom säger något om hur Sverige förändrats. Någon gång på 90-talet sade Lundell i en intervju att det var intressant med rena ytor, att det inte finns något längre. Det kan vara oerhört skönt. Men "Vardagar" har inga rena ytor, tvärtom det är ett bråte av ord. Vardagar två bjuder 650 sidor tvekan, otrivsel, längtan bort, osmälta tankar, kritik mot det mesta allt legerat till gnäll. Konstfullt gnäll. Nu skriver han förstås inte om Sverige rakt ut. Han skriver om sig själv. Och ändå inte. Samtiden sipprar in vilket gör Nationalskaldens arbete svårare. Skalden måste tycka om nationen och det kan vara svårt i dessa dagar. Sedan gäller det att tycka om sig själv, ännu svårare när man är gammal. Och så det allra svåraste: att förstå dem som befolkar Nationen. Man skulle kunna hävda att "Vardagar 2" är en bok om tristess och därmed en modig bok. Tematiken är densamma som i romanen Allt är i rörelse som kom 2011: ensamhet, åldrande, svårigheten att hitta en fortsättning. Men de två volymerna "Vardagar" fungerar bättre än de sena romanerna. Språket är direktare, rytmen starkare. Kanske passar texten bäst för högläsning eller mummelsång. Fiktionen är borta och med den de skruvade beskrivningarna. Numera finns språkglädjen i sångerna. Visst. Det är pladdrigt. Men rytmiskt Det pågår. Och pågåendet är numera Lundells projekt. Att finnas kvar. Att känna att han finns kvar. Vilket är svårare än man kan tro. Se bara på Heidenstam som har mycket gemensamt med Lundell: bägge lämnade Stockholm för ett stort och isolerat hus på landet där de känner sig ensamma. Bägge gillar att spränga in barndomsreferenser, - stenarna där barn jag lekt - bägge skriver som äldre, fragmentarisk prosa,..