Vad händer om en symfoniorkester väljer en annan solist än tonsättaren vill ha för konserter och skivinspelningar?

Kan styrning på det här sättet vara förödande för den enskilde musikern eller för musiken? Eller kan den medföra något positivt? I ett dilemma kring en cellokonsert kommer tonsättaren Tommie Haglund och solocellisten Ernst Simon Glaser till tals. Haglund och Glaser är två av personerna i ett triangeldrama, där även en annan solocellist figurerar. Den förste solocellisten, en mycket nära vän, som från början inspirerade Tommie Haglund till att komponera cellokonserten Flaminis Aura.

Tonsättaren Tommie Haglund fick en förfrågan från Göteborgs Symfoniorkester, som ville spela in Flaminis Aura med sin egen solocellist, Ernst Simon Glaser. Tommie Haglund ville dock ha sin vän, den förste solocellisten. Orkestern ändrade inte sitt krav och efter ett års betänketid sade Tommie Haglund slutligen ja till orkesterns solocellist, till konserter och skivinspelning. Manus och produktion, Birgitta Tollan Om Tommie Haglunds cellokonsert skriver musikskribenten Tony Lundman: ”det är ofta utifrån de små cellernas suckar och vridande rörelser han kan bygga upp en klangligt och orkestralt svällande massverkan.” Tony Lundman fortsätter: ”Haglund är på sätt och vis en romantiker, men musiken saknar fåfänga och den befinner sig långt bortom nyromantikernas kyliga tillämpning av effekter. Författaren Erik Wallrup har talat om hur Haglunds musik ”stämmer sina lyssnare, som man stämmer ett instrument.” Förutom att Tommie Haglund har en stark relation till de musiker som spelat och spelat in hans musik så har mycket musik som Tommie Haglund tonsatt genom åren en starkt personlig bakgrund. Cellokonserten Flaminis Aura är inget undantag. Den är baserad på minnen från hans barndom då han, under en sjukhusvistelse i ett och ett halvt år, på nätterna lekte med de knaster och de störningar som han fick fram genom att vrida på ratten på radions AM-band. Många år senare, efter en misslyckad ryggoperation blev Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Han var förlamad från midjan och neråt och kunde inte gå. I sängen skrev han cellokonserten efter en beställning. Han mindes barndomens drömmar om att det fanns ljud i rymden och fick kontakt med NASA som, med hjälp av Voyager-satelliten, tagit upp vad man sa var ljud från solvindar och elektromagnetiska vågor. NASA hade processat ljudet genom datorer för att få det att låta som det skulle gjort om det hade funnits syre i rymden. Tommie Haglund fick lov att använda det här s k rymdljudet och det är inkomponerat i cellokonserten Flaminis Aura. Genom att en ny solocellist och en ny symfoniorkester spelade hans konsert upptäckte tonsättaren Tommie Haglund nya sidor i sitt verk. Men det var smärtsamt att överlämna solopartierna till en annan cellist. – Det handlar om kärlek, förklarar Tommie Haglund. Kärlek till konsten och kärleken till de man älskar och respekterar, bl a musikerna. Det är musikerna som uppfyller ens drömmar och som ser till att ens musik får liv och kan ta plats. Samtidigt skriver jag musik för att den skall nå ut till lyssnarna. Tommie Haglundshemsida: http://tommiehaglund.weebly.com Tommie Haglund, Gehrmans Musikförlag: http://www.gehrmans.se/upphovsman/tommie_haglund Solocellisten Ernst Simon Glaser berättar i programmet hur han upplevde sin position som den cellist som tonsättaren från början var tveksam till. – Jag trodde att det fanns förväntningar på hur musiken skulle låta. Men jag kunde inte spela på det sättet. När jag sedan mötte Tommie Haglund var han helt öppen för min egen tolkning, naturligtvis, säger Ernst Simon Glaser. Jag känner ödmjukhet för Tommie och för förstesolisten och har stor respekt för det som de skapat tillsammans. – Det är ett dilemma för en kompositör som önskar en speciell solist. Det är kanske även ett dilemma för en dirigent som vill ha en egen solist. Men dilemmat är störst för den solist som blir ratad. Jag förstår att han är sårad, det hade jag också varit, förklarar Ernst Simon Glaser. Musik är en personlig konstform där...